20.3

Idag vet man inte om man ska vara glad eller ledsen.
Jag har orsak att vara glad över ett gott valresultat – och det är klart att man måste förhålla sig ödmjukt till det faktum att så många ville ge en förtroendet att representera dem i riksdagen.
Samtidigt måste jag medge att jag också är lite besviken.  Jag hade gärna kavlat upp ärmarna redan denna vecka för att gå in för fullt för ett nytt jobb i er allas tjänst. Nu blev det inte så.
Tack till er alla – för röster, för stöd, för omtanke och hårt arbete.  
 
Jag är däremot mycket bekymrad för att så många svenskspråkiga ser ut att ha lagt sin röst på Sauli Niinistö. Och fortfarande alltså inte för att jag skulle ha något emot honom eller betvivla hans skicklighet. Det jag betvivlar är hur mycket samlingspartiet kommer att engagera sig i svensk service och intressebevakning. Jag är djupt oroad över att sfp och jag själv inte förmått synlig- och tydliggöra korrelationen mellan partiet och den svenska servicen. Vart ska Niinistö-väljarna ringa om sin svenska skola eller rådgivning?
Det tål att fundera på.
 

16.3

Igår fick jag ett brev av en kandidat i min valkrets.

Som så många andra kandidater, har också sdp:s partisekretare Maarit Feldt-Ranta skickat ut ett massbrev i Nyland. Det ska ju stå var och en fritt att göra det – jag har själv tytt mig till samma metod i min hemstad.
Men innehållet i Feldt-Rantas kria är diskutabelt. Hon målar upp en bild av vårt land där töntiga finlandssvenskar firar Svenska dagen till minnet av en död svensk kung. Jag undrar när Gustav II Adolf senast var huvudperson på en fest den 6 november?
 
Men värre än det är partisekreterarens raljans när det gäller vem som ska försvara behovet av svenskkunskaper i ett officiellt tvåspråkigt land.
Om det är som Feldt-Ranta säger; att hon har goda möjligheter att verka för vård och omsorg samt utbildning på svenska via sitt parti så skulle jag vilja se bevisen därpå. Hittills vittnar namnkunniga socialdemokrater gärna i svenskt sällskap om denna vilja – men var finns den sen? Vart tar den vägen? In i Lützens dimmor?

12.3

Idag är jag glad.

Glad över all den kontakt jag har med väljarna. Glad över att ni är så aktiva och vetgiriga och intresserade. Glad över att mina budskap verkar ha funnit sin klangbotten. Och jätteglad över den moderna teknikens möjligheter att kommunicera över nätet.
 
Visst finner vi varandra också på de blåsiga torgen och på olika debattillfällen, men de möjligheter som ges till diskussion och meningsutbyte via e-post är helt oersättliga. Den hjälper mig att vara tydlig och verkligen fundera över vad jag vill säga, och den stärker väljarnas tro på demokratins möjligheter. Det kan aldrig vara fel – inte ens fast en del av svaren skrivs mitt i natten, i en väldig hast och ofta väldigt kortfattat.
 
Tack för att ni hör av er. Fortsätt med det!
PS.
På lördagen träffade jag Sauli N. på valfältet. Vad jag sa om honom kan du se i OBS ikväll kl. 20.25.

28.2

Igår publicerades den senaste av många mätningar inför valet. Den visar bland annat att sfp i Nyland läcker röster till Samlingspartiet. Många har förmodat att de rösterna kan gå till Sauli Niinistö. Martin Saarikangas lär ha sagt att en hel del av dem landar i hans hög.

Jag har ingenting emot någondera av herrarna, tvärtom. Men jag är mycket skeptisk till Samlingspartiets förmåga, intresse och engagemang när det gäller svenska frågor. Gott uppsåt och eventuella ambitioner vill jag kanske inte ifrågasätta. Men resultat?!
 
Och när samma mätning nu visar att en hel del väljare som övergav sfp i förra riksdagsvalet, kan tänka sig eller kommer att rösta sfp igen så vågar jag tro att detta är ett uttryck för att min ovan nämnda skepticism visat sig ha fog för sig. De som valt att stöda ett annat parti har kanske sett den krassa verkligheten – när det verkligen gäller att jobba för det svenska så brukar skarorna tunnas ut.
 
Sfp behöver de svenska rösterna och kommer att göra sitt bästa att förvalta dem på bästa sätt. Vad säger Niinistö?

26.2

Igår sade Sibboborna sitt. Ett entydigt  och helt väntat"nej" blev resultatet av folkomröstningen.
Det tänker Helsingfors ledande politiker synbarligen ge fullständigt blanka den i.  Detta trots att en majoritet av invånarna i huvudstadsregionen anser att tvångsannekteringen av västra Sibbo inte är rätt. Har de glömt att det är kommunalval (också) på kommande? Eller tror de att hforsborna kommer att vara så begeistrade av att få inkorporera Östersundom med omnejd att de reser ett monument över dem och belönar dem rikligt i nästa val? För glädjen att det blir stadsplanerarna i huvudstaden som planerar marken, i stället för Sibbo självt (som ju har visat att man nog klarar av att göra det)? Det ärligaste vore väl att säga som det är: det handlar inte (bara) om bostadsbrist i Hfors - det handlar i första hand om pengar. Det har stadsstyrelseordföranden Jan Vapaavuori helt öppet medgett i pressen i somras. Och då måste man fråga sig vad kommunens uppgift nu skulle vara igen? För det är säkerligen inte att göra vinst på markaffärer på en annan kommuns område? Eller?
16.2

Idag kan man säga att kampanjen börjar tätna. I veckan annonserade jag och lyfte upp samlingspartiet och deras gallupkung, förre ordföranden och presidentkandidaten Sauli Niinistö.

Det finns de som har velat läsa in någon sorts ”angrepp” på Sauli Niinistö i annonserna om samlingspartiet och svenskan. Det lönar sig att då att läsa texten en gång till.
Det enda påstående som finns i annonsen är att samlingspartiet inte kommer att PRIORITERA svenska frågor. Den dagen någon motbevisar mig i denna fråga blir jag enbart glad. Till dess är det viktigt att sfp representeras av egna riksdagsmän.

 14.2

Igår tillägnades jag Borgåbladets ledare. Jag är inte helt säker på vad budskapet i ledaren sist och slutligen var? Chefredaktör Jan-Erik Andelin ville kanske egentligen säga att det är oroväckande att arbetstakten i samhället idag är sådan att många som förvärvsarbetar inte helt enkelt orkar engagera sig i medborgarsamhället?  Och var det budskapet så kan man ju hålla med honom till en del, även om merparten av de kommunalpolitiker jag kommer att tänka på är förvärvsarbetande.

Men det ligger något oerhört förmätet i att peka ut mänskor på basen av socioekonomisk tillhörighet. Det implicerar att det finns bättre och sämre samhällsengagemang, och ifrågasätter delvis folks (mina) motiv på ett sätt jag inte kan acceptera. På samma sätt vill man ibland förringa hjälpverksamhet av typen Stadsmissionen i Sthlm eller Fruntimmersföreningens  sociala arbete i Hfors tidigare. På något sätt blir det en felläsning av Bibeln; när Frälsaren säger att änkans skärv
var mer värd än de rikas offer så hade han ju helt rätt. Men det implicerar inget om vilken nytta skärvarna, stora som små, gjorde.
 
Och jo, jag tycker att skattelättnader är bra. De stimulerar ekonomin och ger sålunda ett utfall som  gynnar alla finländare i form av ökade intäkter för staten (se tidigare inlägg).  Huruvida min egen ekonomiska ställning alls är relevant för resonemanget får väl Borgåbladets läsare avgöra. Jag vill gärna läsa om de andra kandidaternas inkomster och deras äkta hälfters dito!
 
Men viktigast av allt; Andelin fick det att framstå som om jag tillbringat de senaste tjugo åren med att leva på ett moln, däremellan dock nedsänkt för att leda martharörelsen. Sedan jag blev färdig 1991 har jag antingen arbetat hel- eller deltid eller vårdat mina fyra barn hemma. Min senaste anställning avslutades i december 2005 och våren 2006 arbetade jag med omläggningen av Medborgarbladet. Sedan dess har jag spelat in en skiva, gjort några skrivprojekt och sedan december arbetar jag på heltid med min kampanj. Däremot hoppas jag på ett nytt jobb efter den 18 mars!

 

 11.2

Idag har jag läst Magnus Londéns kolumn i Hbl. Han tvivlar på skattesänkningarnas gynnsamma effekter. Han är i och för sig inte ensam om det, samma sak hörs från både socialdemokrater och Vänsterförbundet. Londén skriver:
 ”(..) mindre pengar på statsnivå gynnar tydligen inte ekonomin på lokalnivå” och efterlyser kortare vårdköer, flera närtågsturer och bättre skötta idrottsplaner.
 
Vad vi vet med säkerhet är att skattesänkningarna stimulerar ekonomin och stärker köpkraften och på så vis får staten ökade intäkter. De ökade intäkterna kan användas på många olika sätt. Hur de används och fördelas handlar om politiska beslut och politiska linjedragningar. I både Londéns och mina ögon finns säkert bättre och sämre sätt att fördela skattemedel, men Londéns logiska felslut kommer när han skriver:  ”Själv misstänker jag till exempel (..) att de där två miljarderna skulle göra bättre nytta ute i vården, skolorna och biblioteken än i våra fickor”. De pengarna finns till övervägande del inte alls i någons ficka; de är till största delen satta i omlopp för att generera ännu mer. Ännu mer att fördela, alltså.
 
Vad vi kan göra är följaktligen att välja de politiker som vi vill att ska fördela. De ska ha förmåga och ryggrad att kräva nya strukturer så att man i ett av världens rikaste länder inte behöver köa omänskligt länge för vård. Men att binda ihop skattelättnaderna med köerna är varken logiskt eller klokt.

8.2

Igår deltog jag i en diskussion om äldreomsorgen. I panelen satt sju kandidater, alla kvinnoförbundare.

Som allt annat handlar äldreomsorgen förstås också om pengar och vi talade länge om vårdarlönerna – grundlönen för en närvårdare ligger kring 1700 euro, och även om man med olika tillägg kan komma upp till en lön nära 2500 euro så är grundlönen låg. Vad jag hävdade och hävdar är ju att lönerna, varken för vårdsektorn eller någon annan sektor för den delen, är en lagstiftningsfråga, så politisk den är. Lönerna är en fråga för trepartsförhandlingsbordet och där ska naturligtvis den politiska makten ha sitt att säga men kommer inte att kunna diktera några villkor. Jag efterlyser nog här en större synlighet för de intresseorganisationer som har som uppgift att bevaka vårdarlönerna. Var finns de? Vad gör de? Gör de tillräckligt?

Vi talade också om behov av stimulans och aktiviteter för de äldre. Här kan naturligtvis kommunerna göra en hel del, och varje investerad euro i friska och aktiva seniorer är välplacerad. men allt kan kommunerna inte heller göra. Föreningslivet, centralorganisationerna och tredje sektorn har här ett enormt arbetsfält – plats för nya idéer och nya arbetssätt. Själv efterlyser jag generationsöverskridning i högre grad. Barn och gamla, ungdomar och åldringar behöver träffas. Var, hur?
Tipsa via kontaktbalken!

1.2

Idag inledde jag min annonskampanj i HBL. Annonsen som riktar sig mot beslutsfattarna och deras agerande (eller brist på detsamma?) i Sibbofrågan har väckt positiv respons, i den mån responsen når mig.

Ja, utom i ett fall där en upprörd(?) väljare i Helsingfors frågar om det är okej  att nämna andra politiker vid namn i en annons.

Av de tre nämnda politikerna sitter två i landets regering, den tredje är stadsstyrelseordförande i Helsingfors. Inga dunungar alltså. De har alla tre medverkat till att Hfors försöker tvångsannektera en del av västra Sibbo. Vad skulle vara orsaken att inte fråga dem varför?

Av befolkningen i huvudstadsregionen är en övervägande majoritet av den åsikten att Hfors planer inte kan försvaras. (Finska Gallup 6.1/HS). Att ignorera den majoriteten kan visa sig vara dumt av både Vanhanen, Vapaavuori och Heinäluoma.

23.1

Idag har jag på nytt läst Björn Månssons ledare i gårdagens HBL.
Han har så rätt.
Det finns ingen logik i att socialdemokraterna med ett röstningsunderlag på ungefär 25 procent ska försöka diktera vad som ska hända efter valet.
 
I Finland röstar 60 procent av befolkningen borgerligt. Att de borgerliga partierna står så pass lågt ifrån (eller alltför nära?) varann för att det i detta nu ska te sig närmast omöjligt att tänka sig en borgerlig regering är kanske konstigt, och någon allians av svensk modell uppstår knappast, åtminstone inte längre i denna omgång.
Alexander Stubbs förslag att förena centern och samlingspartiet ser bra ut på pappret, men framstår som helt orealistisk. (Det skulle vara Sibbofrågan som förenar de två i en särdeles ohelig allians i huvudstadsregionen….)
Och när sdp nu går ut och marknadsför sig som ”löntagarnas parti” genom att mobilisera FFC så glömmer man galant att majoriteten av de andra partiernas väljare ju också är löntagare.
 
Att sdp försöker regera redan innan folket har sagt sitt är bara fånigt. Kanske taktiskt, men fånigt.

16.1

Idag har jag grubblat över familjefrågor – visserligen bara ur en mycket snäv synvinkel, det vill säga den om hur ett samhälle ska se ut för att dess invånare ska stimuleras till att planera större familjer. Vi vet att allt fler finländare lever utan familj och de som kan tänka sig att ha barn väljer att skjuta på tillökningen väldigt länge. Förutom att barnens roll i familjen blir en annan om föräldrarna är äldre så betyder den sena familjebildningen att syskonskarorna inte är så stora. Vi vet alla att det föds alldeles för få finländare.

Så vad skulle vara de stödåtgärder och incitament som politiken /staten kan erbjuda för att stimulera till större familjer och mer barn? Vi har barnbidrag, vi har ett exceptionellt föräldraledighetssystem, vi har mödra- och barnrådgivning, vi har kommunal hälsovård och gratis utbildning. Vad är det vi inte ser eller förstår?
Förr fanns avdrag som sedan ersattes med andra stödåtgärder. Avdrag anses numera vara förlegade och delvis ojämlika. Men vad ska vi hitta på?
För helt utan fånig romantik och klibbig idyll så talar kalla fakta. Om det inte föds fler finländare och vi inte lyckas locka tillräckliga mängder invandrare till den höga nord så undrar jag vem ska betala min pension…..

Tips, mothugg, konkreta förslag – svara via kontaktbalken.

9.1

Idag slår det mig att det skulle vara opportunt att som riksdagskandidat gå ut och lova något behjärtansvärt. Många folkgrupper och intressesfärer skulle gläda sig varmt om löften om till exempel mera pengar (som det väl alltid handlar om till syvende och sidst).

Ju närmare valdagen vi kommer, desto fler löften kommer ni att få höra. De kommer att låta bra, och många av dem är säkert helt uppriktigt uppkomna, som konsekvens av en uppenbar orättvisa, som korrigering av verklig skevhet, som ideologisk tyngdpunktsförskjutning.
Mig skrämmer en del av löftena, för att de är så lätta att glömma, för att de är så lätta att ge – och för att de är ett vasst vapen i händerna på belackare och motståndare den dag politikern ska upp till bevis.
Jag tror att politiker måste våga låta bli att lova saker de vet att de inte kan hålla. Trovärdigare och mer förtroendeingivande är den som lovar att grundligt sätta sig in i frågor – och sen fatta sina beslut. Rakryggat och välmotiverat, också då besluten är svåra och mindre populära. Så håller vi också politikerföraktet på avstånd.

6.1

I övermorgon tar verkligheten över. De långa helgerna är slut för denna gång och oxveckorna vidtar. Det betyder att vardagen också börjar infinna sig för riksdagsvalskandidaterna – på allvar. Planer ska omsättas i konkret verksamhet, finansiering ska senast nu vara klar, budskap ska filas in i det sista – det är nu valet ska vinnas!

 Samma valverklighet infinner sig sakta men säkert hos valets viktigaste part – väljaren. Om någon vecka kan knappast någon längre sväva i okunnighet om att ett val ska äga rum i mitten av mars.

 

Utmaningen blir alltså inte att väcka allmänheten till insikt om vad som ska hända – utan snarare att få väljarna att förstå att det är de som avgör.  Det gäller alltså att vara tillräckligt engagerande. Att lyfta upp de rätta frågorna. Att hitta sin plattform. Att vara ärlig och övertygande. Och att visa att man vill, tillräckligt.

 

Jag tror att de viktigaste frågorna handlar om Finlands fortsatta möjlighet till framgång, om familjernas rätt till en god vardag och om svenskans ställning i vårt land.

 

Om de frågorna kommer jag att tala mer under de närmaste tio veckorna.

 

14.12

Idag kan jag inte upphöra att förundra mig.


Bland allt annat huvudlöst som Suomen Kuvalehtis chefredaktör Tapani Ruokanen uttrycker i förra veckans ledare, finns också förslaget att samtliga städer i huvudstadsregionen borde slås ihop.
Förutom att enligt honom då få till stånd en särdeles effektiv enhet med dragningskraft utöver den som metropolen kantänka nu representerar, skulle man slippa den underliga anomalin – Grankulla (”kummajainen Kauniainen”).

Det övergår mitt förstånd hur en reform som skulle tvinga riktigt små kommuner i glesbygden att fundera över hur de ska finansiera sin service i framtiden, kunde utmynna i tvångsannektering av självständiga kommuners områden (Sibbo-Hfors) och seriösa (?) förslag om enheter med miljontals invånare?

Grankulla är en mycket liten stad. Vi klarar oss rätt väl, trots att utjämningsskatten, som vi betalar med hopbitna tänder, nog far iväg med en betydande del av våra skatteintäkter. Vi har inga skulder att tala om. Vi låter bygga ut vårt centrum, har goda skolor och en välfungerande hälsovård, trots en viss personalbrist. Vi trivs i vår stad. Så nu är det nu konstigt, när vi med alla tillbudsstående mätare kan visa att vi klarar oss själva, att vi inte ska få vara ifred!

Ledaren handlar också om Sibbo. Ruokanen gör Sibbo-frågan till ren språkpolitik.

Suomen Kuvalehti har varit ett seriöst, om än papperstorrt medium. Inte så nu längre. För visst ska en tidning få vara kritisk, och frän till och med. Men den ton som chefredaktör Ruokanen använder om svenskheten är både tendentiös och illvillig. Det ska man inte behöva underkasta sig - eller betala för.

11.12

Idag tar jag bladet från munnen och säger det som jag inte kunnat tidigare. Jag tycker det är oerhört fint att vårt lands president i samband med självständighetsdagens festligheter har velat uppmärksamma kvinnoorganisationerna speciellt. I år gällde det firandet av den 100-åriga allmänna rösträtten, tidigare har det varit andra milstolpar för kvinnor och deras organisationer som lyfts fram.

 

Det är väldigt fint.

Mindre fint, och egentligen helt obegripligt är att Marthaförbundet under de senaste 10 åren inte varit representerat på en enda självständighetsfest. Ändå hör den snart 107-åriga till landets äldsta kvinnoorganisationer, den hör till dem som aktivt arbetade för den allmänna rösträtten och den är störst av kvinnoorganisationerna i Svenskfinland.


Inbjudan skulle inte längre gälla mig personligen, och det är därför jag nu kan uttala mig. Själva festen kan säkert undvaras, men det kan inte tiotusen finlandssvenska marthors arbete i dagens Finland, lika lite som de tusen- och åter tusentals som byggt upp landet med början år 1899.


Om marthornas frånvaro är en lapsus så är den väldigt utdragen. Om det å andra sidan är en avsiktlig markering så vore det bra att veta mot (eller för) vad?


8.12

Idag är jag hjärtinnerligen glad över att författaren Kjell Westö fick Finlandiapriset.

Glädjen har flera orsaker.

Dels är Westö en av Finlands bästa författare och hade förtjänat priset redan tidigare.

Dels handlar romanen "Där vi en gång gått" om skeden i vårt lands historia som sällan berättats ur de perspektiv som han valt.

Och dels har diskussionen på diverse nät och kultursidor efter nomineringen av två på svenska skriva böcker, innehållit element som jag varje gång blir lika förvånad, sorgsen men också arg över. När anonyma skribenter ifrågasätter om författare som skriver på svenska alls kan anses vara finländska eller representera finländsk kultur blir jag heligt förbannad. Ingen ska försöka ta min nationalitet ifrån mig, så barnbarn till en invandrare, och barnbarnsbarn till en annan jag är. Min svenska kultur är finländsk och lika hemma här som den finska. Varför är det så svårt att förstå?

Och ändå är det kanske just så att Westös bok de facto beskriver en del av den verklighet och tudelning som har djupt historiska orsaker och det kanske är de som ännu lever kvar på nätsidorna?  Men är de relevanta för dagens finländare? På riktigt?

Glad är jag i alla fall, för att valet föll på en bok som är viktig, oberoende av vilket språk den skrevs på.

4.12

I gårdagens Helsingin Sanomat ingick en lång artikel som handlade om hur politikerna har blivit superkändisar med samma mediasynlighet som tidigare främst varit misser och sångare förbehållet. Var och en som stått i vardagens kassaköer i snabbköpen har kunnat registrera samma sak - inför det stundande riksdagsvalet får vi läsa om Leena Harkimos nya möbler och man, om Paula Lehtomäkis känslor efter att hon blivit mamma, om Maria Guzeninas barndom och om Tanja Saarela vad hon än gör eller låter bli att göra.

Nu är dessa sittande eller aspirerande riksdagsledamöter ju inte dumma. Varje spaltmillimeter som bekostas av någon annan än kandidaten själv representerar reda pengar. Ett uppslag i en kvällstidning slår ut till och med stor annonsering. En pärmbild vid alla Finlands kassaapparater under en hel vecka är värd tusentals och åter tusentals euro. Då är det kanske inte så farligt att visa upp sitt nya hem, sin balklänning eller ett och annat barn?

Men vi ska inte heller vara förvånade om folket i kassaköerna har svårt att respektera politikernas dagliga arbete, eller svårt att riktigt förstå vad det går ut på. I det arbetet värderar åtminstone jag personligen kompetens, uthållighet och stark integritet.

Visst går de att kombinera med trevligt-hemma-hos, kanske det till och med blir en förutsättning om utvecklingen går ännu ett steg vidare? Kanske kandidaterna blir tvungna att sälja ett helt koncept - utseende, heminredning, musiksmak, partner...osv?

Att vår egen partiordförande blir en del av samma kändisutveckling när han går i bastun med NYT-liite är jag helt medveten om. Att det ger sfp synlighet förstår jag. Däremot vet jag inte om jag helt kan gilla att det är så?

Men vänta bara, om Gloria eller Anna ringer så kanske det sist och slutligen inte känns så oväsentligt att väljarna vet att jag klipper håret var femte vecka, inte kan leva utan italienska kaffebönor och köpte ett nytt läppglans i fredags? Vad kostar det att bli folkvald?

 

1.12

Igår redogjorde utredningsman Myllyniemi för hur han tänker sig att Helsingfors ska utvecklas. Tänk så mycket lättare det vore om utredningen skulle gälla områden som rättmätigt hör till huvudstaden!

Det är oerhört lätt att kritisera grannens tomt och berätta precis hur Sibbo borde ha "förstått sitt ansvar" för metropolregionen. Sibbo har, oberoende av vad alla andra tycker, varit i sin fulla rätt att fatta sina egna beslut. Och det är inte dagens beslutsfattare (klåfingriga samlingspartister, socialdemokrater och gröna samt centerpartister som är glada så länge de slipper ta tag i utvecklingen i de områden där de själva är starka) som kommer att kunna avgöra om de beslut som tagits, var de rätta.

Finländarna brukar vara känsliga för toppstyrning och den starkares rättsutövning. Att Sibbofrågan överhuvudtaget fått gå som den gjort har en enkel, om än tråkig förklaring; den handlar också om svenskheten. Och i en förmodad kamp mot allt svenskt kan också de mest oväntade allianser uppstå. Vore det inte så sorgligt så kunde man nästan skratta åt eländet.

I stället gäller det att in i det sista kämpa för kommunernas suveräna rätt att besluta om sig själva och sin framtid. Tassarna bort från Sibbo!

27.11

Idag blir man tvungen att återgå till vardagen efter ett veckoslut i sus och dus. Sfp:s 100 år firades av en tusenhövdad skara i Finlandiahuset - och det med besked. Inget tvivel och inget hymmel, här firas en rörelse som trots alla sina utmaningar och begränsningar är både livaktig och fräsch - och så viktig för hela vårt land.

Man behöver inte dölja eller försöka förminska det faktum att partiet uppkommit och lever för att se till de svenska intressena i vårt land. Det är bara om det skulle bli sfp:s ENDA uppgift som man borde bli orolig.

Jag har heller aldrig förstått den debatt som uppstod kring partiets tvåspråkighetsprogram. För dem av oss som bor i huvudstadsregionen och varje dag byter språk otaliga gånger (för att bli förstådda, inte av undfallenhet!) och för dem av oss som varje dag möter tvåspråkiga familjer och vardagsverkligheter, verkar frågan om huruvida tvåspråkigheten är en risk eller en möjlighet både ovidkommande och felaktig.

 Tvåspråkigheten finns och om den ska företrädas av någon så bör det vara Svenska folkpartiet. Målsättningen är helt klar - medlen under arbete.

Tack alltså till alla berörda och inblandade parter för en fin fest och för möjligheten att manifestera det som är allra viktigast för just vårt parti - att vi på alla sätt fortfarande är en äkta folkrörelse. Den insikten var värd till och med mer än fint program, god mat och glimrande feststämning. Hurra!

 23.11

Igår hade jag förmånen att få en god dos kunskap i arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor av en expert på området. Min sagesman arbetar med uthyrning av arbetskraft och ser naturligtvis på området ur just sin synvinkel, men ser samtidigt på arbetskraftsfrågor ur ett brett och samhälleligt perspektiv.


Ur vår diskussion utkristalliserade sig två teman som jag gärna vill diskutera kring och veta mer om. Det ena tangerar globaliseringens följdverkningar och det faktum att de unga idag kommer att leva i en värld där man omskolar sig, kanske till och med flera gånger under sitt arbetsliv. När delar av produktionen flyttas utomlands, frigörs arbetskraft som borde kunna sysselsättas på nytt – så fort som möjligt. Attityderna till den sortens rörlighet som kommer att behövas är ett problem. Facket har gått in för en retorik där man betonar rättigheten att stanna i sin bransch. Väl så – men om det inte längre finns några jobb i den branschen att erbjuda? Det är också viktigt att inse att rörligheten kommer att gälla oss alla – och alls inte bara arbete på fabriksgolven.


Det andra temat tangerar i sin tur det första; för finländska arbetstagare är företagens sociala ansvar, både gentemot personalen och samhället i övrigt, oerhört viktigt. Undersökningar visar att aspekten kommer högre upp på listan än i de andra EU-länderna (och skyhögt över andelen i Sverige - vilket är mycket intressant, med tanke på landets långa socialdemokratiska styre).


Och då måste man ju fråga sig: hur ska de företag som i en omvälvande och ständigt rörlig globalisering är tvungna att anpassa sig, samtidigt kunna svara mot arbetstagarnas förhoppningar och krav på socialt ansvar? Har du svar, motfrågor eller idéer? Skriv via kontaktbalken!

17.11

Igår träffade jag en väljare som ville prata om min syn på kärnkraft. Hon ville veta hur det kommer sig att en före detta kärnkraftsmotståndare har bytt läger.

Och för mig är frågan, som i sig inte alls är enkel, i dagens läge i alla fall helt klar.

Jag vill inte vara mer beroende av energi från ryska kärnkraftverk än någonsin nödvändigt. Rätt nära vårt lands gränser finns anläggningar som vi med vår säkerhetsstandard aldrig skulle godkänna. Efter ett besök i Olkiluoto för några veckor sedan, vet jag att kraven på säkerhet hos oss är rigorösa. Det gör ju i sig inte kärnenergin och dess bränsle eller avfall mindre farligt, men jag känner mig lugn för den hantering som sker inom vårt lands gränser.

Och eftersom kolkraften ökar utsläppen och oljan förutom att den är begränsad, dessutom likaså förorenar och de alternativa energiformerna i dagens läge inte kan stå för någon substantiell del av vårt basbehov så har jag svårt att se något alternativ.

Om vi ska kunna bibehålla vår välfärd och erbjuda den service som finländarna tycker att de vill ha så behöver vi en industri som växer. Hur ska det gå till utan energi? Och är det då inte bäst att den energin så långt som möjligt är inhemsk så att tillgången till den aldrig kan bli ett instrument eller vapen?

Så har min syn på denna svåra fråga utformats. Det dröjer knappast länge innan frågan om en sjätte kärnkraftverk aktualiseras. Då blir politikerna igen tvungna att ta ställning i en fråga som inte handlar bara om fakta, utan också om känslor. Vi behöver klara argument för och emot – och utan diskussion kan det beslutet i alla fall inte fattas.


14.11

Idag är dagen efter. Dagen efter budgetbehandlingen i hemstaden Grankulla.

Budgetmötet är ett perfekt tillfälle att studera psykologi. Samma politiker som talar för inbesparingar och ökad effektivitet, höjer budgetslutsumman utan att blinka om de känner för det. Ibland blir resultatet alldeles bra, och vi ska hoppas att den familjearbetare som nu anställs, faktiskt får allt det till stånd som utmålats att våra familjer behöver.

Ibland blir resultatet högst förvirrande, som när socialdemokraten (jo, det är faktiskt bara summa en) röstar med samlingspartiet om att bibehålla skatteprocenten i ekonomiplanen på samma nivå som i år och nästa år (16%). Kortsiktigt kan man hurra för en sådan klokhet som ju gör väljarna glada och nöjda; mer långsiktigt ska det nog till minst en trollstav för att vi inte utan besvärliga nedskärningar ska klara av servicenivån utan att höja skatten, naturligtvis så lite som någonsin möjligt.

Eller är servicenivån det avgörande? Kan vi godkänna mindre utbud i skolorna och längre köer på hälsocentralen, kanske (ännu) sämre vägar och inga investeringar i byggnader som redan finns?

Det handlar ju förstås inte enbart om just Grankulla - samma problematik finns överallt. Vad tycker du? Mejla via kontaktsidan!

12.11 Fars dag

Idag inleder jag min valkampanj på allvar, bland annat genom att lansera denna nya hemsida och med att sälla mig till bloggarnas skara.

Och kampanjen har för min del inte ett blygsamt mål. Jag har för avsikt att återerövra begreppet "borgerlig" som genom historien, och senast på 70-talet, kom att bli en stämpel som få framåtsträvare ville vidkännas.

Jag vill kunna visa på att den borgerlighet som tar vara på människors strävsamhet och vilja till ett gott samhälle, inte står i strid med samhällsbygget och strävan till välfärd. Jag vill ta avstånd från konservatism och stillastående och visa på att det samhälle som värnar om individens rätt att fatta sina egna beslut inte behöver stå i strid med liberala värden och social rättvisa.

Jag ser fram emot några månader av hårt arbete - som förhoppningsvis i slutändan leder till att jag får ett nytt jobb - som riksdagsledamot från Nyland.

Och som politiker utfäster jag också ett löfte idag:  jag lovar att skriva kort!