Sagt och tänkt  - Här kan du läsa färska insändare och äldre texter

HBL 14.3

 

I den bästa av världar skulle Svenska folkpartiet kunna byta namn till Folkpartiet, ägna sig mer åt att vara det borgerligt liberala parti som man de facto alltid också har varit, och ta sikte på att växa.

I den bästa av världar skulle språklagen efterföljas av alla myndigheter men också företag och serviceinrättningar skulle låta sig inspireras till att erbjuda service på svenska för dem som behöver den.

I den bästa av världar skulle skolundervisningen i historia inbegripa den svenska tiden för alla elever så att sambandet mellan varför eleverna lär sig svenska och landets starka band till Sverige skulle stå helt klara för alla finländare. I förlängningen skulle det innebära att alla finländare hade en förståelse för landets tvåspråkighet. Då kunde vi undvika den uppenbara risk som ligger i att bara högutbildade finsktalande lär sig svenska för att språket är en tillgång på arbetsmarknaden.

Den bästa av världar finns inte. Tills vi uppnår denna, den bästa av världar, gäller det att rösta på en kandidat som klart deklarerat var han eller hon står när det gäller att leva på svenska i ett tvåspråkigt land. Och det gäller att vara noga med att denna utsaga inte bara är en vacker fras i ett festtal hållet för en svensk publik (som i och för sig är trevligt, men till intet förpliktande).
Det finns bara ett parti som alltid kommer att prioritera svenska frågor. Så enkelt är det.

Martina Harms-Aalto
riksdagskandidat Nyland

HBL 1.2

Den verkliga valkampen inleds i dessa dagar. Under de närmaste veckorna kommer det att hagla underbara löften som dessvärre nog bara är att betrakta som intentioner. För även om jag är den första att efterlysa visioner hos dagens politiker, så gäller det att valtider också gärna spana efter en smula realism och ärlighet.

Det bör stå klart för var och en som satt sig in i landets ekonomi att den trygghet och välfärd som vi byggt upp, som vi är stolta över och gärna vill värna om, inte uppstår ur tomma intet.
Den är helt och hållet beroende av att vårt näringsliv har goda verksamhetsförutsättningar och av att våra företag blomstrar.Välfärd måste helt enkelt skapas innan den kan fördelas.
För att du och jag ska få gå till hälsostationen när vi är sjuka, för att mina barn får gå gratis i skola, för att din farmor ska få en plats på ett vårdhem och din kompis ska kunna ta tåget till jobbet, för allt detta och allt annat behövs pengar. De finns inte i någon bottenlös guldkista utan genereras av allt det arbete som görs alla dagar. Staten – det är vi och ingen annan.
Sfp-politikerna, som har ett större ideologiskt paraply att ta hänsyn till än många andra, har ofta svävat på målet när det gäller ekonomin. Man har eventuellt varit rädd för att om man talar klarspråk om ekonomiska betingelser, så får detta oöverskådliga konsekvenser på väljarbeteendet. Att tala om statens finanser när väljarna vill tala om vården kan tyckas dumdristigt har sfp:arna sannolikt resonerat. Och ändå är min egen övertygelse att vad morgondagens ledare har framför sig är att få väljarna att förstå att dessa oupplösligt hör ihop.
För att säkerställa att vårt land också i fortsättningen är framgångsrikt behövs det politiker som är beredda att säga också saker som ingen vill höra, som är beredda att fatta svåra beslut och som har ryggrad att prioritera. Det vi definitivt INTE behöver är politiker som utfäster skimrande förhoppningar inför valet, kallt beräknande och medvetna om att det handlar om löften som inte kommer att infrias.
Det är nämligen inte alls svårt att säga att välfärden måste bevaras. Det svåra är att skapa förutsättningarna för detta.
Martina Harms-Aalto





VN 25.1

Lockelsen är mycket stor. Det skulle vara så lätt. Ett lätt avgivet löfte till exempel till de många pensionärer som känner sig illa behandlade av statsmakten, eller till någon annan röststark och kritisk grupp. Nya avdrag, bättre förmåner. Samtidigt borde man lova att det inte blir några som helst nedskärningar – bara mer av allting, helst obegränsat. Så lätt. Och så falskt.

Inför val är det förstås tacknämligt att varje kandidat gör sina egna markeringar och uttrycker en syn på samhället och hur man tycker att det borde utvecklas. För väljarna är det viktigt att veta vad kandidaten prioriterar, vad han eller hon står för. Men det skulle gälla att lusläsa löftena som nu ges med öppna armar om allt guld och gröna skogar som ska ramla över er alla, särskilt om ni hör till pensionärernas skara.

Det bör stå klart för var och en som satt sig in i landets ekonomi att den trygghet och välfärd som vi byggt upp, som vi är stolta över och gärna vill värna om, inte uppstår ur tomma intet.
Den är helt och hållet beroende av att vårt näringsliv har goda verksamhetsförutsättningar och av att våra företag blomstrar.Välfärd måste skapas innan den kan fördelas.
De medel som delas ut för att du och jag ska få gå till hälsostationen när vi är sjuka, för att mina barn får gå gratis i skola, för att din farmor ska få en plats på ett vårdhem och din kompis kan ta tåget till jobbet – de finns inte i någon bottenlös guldkista. De genereras av allt det arbete som görs alla dagar. Staten – det är vi och ingen annan.

Finland kommer att behöva politiker som är beredda att säga också saker som ingen vill höra, som är beredda att fatta svåra beslut och som har ryggrad att prioritera. Samma politiker ska kunna förstå komplexa helheter, se till landets och medborgarnas bästa och aldrig någonsin glömma att lyssna. Det Finland definitivt INTE behöver är politiker som utfäster skimrande förhoppningar inför valet, kallt beräknande och medvetna om att det handlar om löften som inte kommer att infrias.
Ju bättre löftena låter - desto misstänksammare borde väljaren bli.

Att tala om hur välfärden måste bevaras är bara en viljeyttring.
Att skapa förutsättningar för att så faktiskt kan ske är politik.
Avgörandet fälls av väljarna.

Martina Harms-Aalto
Grankulla
www.martinaharms.fi


HBL 9.1

Det finns en utbredd konsensus om grunderna för det välfärdssamhälle som de allra flesta finländare gärna vill upprätthålla och vidareutveckla. Denna konsensus bygger på att de som förtjänar mer också ska betala mer – i skatt.

Att som nya HNS-direktören Kari Nenonen då föreslå att avgifter för sjukhusvård ska räknas ut enligt en progressiv skala är både dumt och farligt.
Dumt för att det faktiskt inte finns någon logik i varför någon skulle gå med på att betala för vården två gånger (och mångdubbelt).
Farligt för att en sådan utveckling utan undantag skulle leda till en diskussion där den solidaritet som samhällsbygget nu stöder sig på, skulle ifrågasättas. Konsekvensen av den diskussionen kan i värsta fall vara att den som har råd till vård, betalar för den – men bara för sig själv. Det kan knappast vara avsikten med Nenonens (sdp) förslag?
Utan lojala skattebetalare, utan blomstrande företag, utan motiverad arbetskraft finns det ingen välfärd att fördela.

Martina Harms-Aalto
riksdagskandidat
Grankulla, Nyland

HBL 17.12

 Suomen Kuvalehti har, trots att tidningen alltid har varit omåttligt trist, varit känd för att bedriva sakjournalistik på hög nivå.

Sedan Tapani Ruokanens tillträde har man också gått in för att bedriva rätt frän massmediekritik – företrädesvis av andra medier än det egna. Den kritiken är nog så viktig i en värld där mediernas makt över vårt dagliga liv är större än vi kanske anar.

Nu skulle det gälla att rikta den kritiska strålkastaren mot den egna journalistiska ledningen. Sällan har man i en förmodad kvalitetstidning läst sån smörja som i Ruokanens förra veckas ledare om Sibbo. Att återge eländet är onödigt – men det lönar sig att fästa uppmärksamhet vid att han på fullt allvar hävdar att annekteringen av Sibbo har handlat om att ”införliva en liten del av urskogen i Sibbo”.

Hur kan en seriös (?) journalist så ogenerat avslöja att han inget vet och inget har förstått?

Och vilka är de krafter som nu försöker göra frågan enbart till en språkfråga?

Tvångsannekteringen av en självständig kommuns områden handlar om demokrati och juridik – inte om språk. Hur svårt är det att förstå?


Martina Harms-Aalto

Grankulla/Östersundom

 


VN 15.11

Om kommunikationsministern, finansministern och YLE:s generaldirektör skulle vara socialdemokrater tycker man ju att denna perfekta axel skulle betyda att det vore lätt att lösa frågan om SVT: framtid i södra Finland.

Nu är de faktiskt alla socialdemokrater (Huovinen, Heinäluoma, Jungner) och ändå får södra Finland vänta. Tillsvidare får vi nöja oss med blandkanalen SVT Europa som dessutom föreslås bli avgiftsbelagd. Varför det?


Slutsatsen kan inte bli någon annan än att den politiska viljan saknas för en insats för den del av befolkningen i söder som vill se Sveriges TV-kanaler. Om vi antar att den befolkningen till övervägande del består av svensk- och tvåspråkiga så blir jag än en gång tvungen att stilla undra: var ska sdp:s fagra tal om svenskan i Finland hitta sin täckning?

För någon politisk vilja som skulle bära ända fram tycks inte gå att uppbåda.


Martina Harms-Aalto

riksdagskandidat, sfp

Nyland


 hbl 9.11

Ingen är gladare än jag, och med mig de flesta Sibbobor och alla sfp:are om det är som SDP:s partisekreterare Maarit Feldt-Ranta säger; att socialdemokraterna de facto är intresserade av att ”bättre beakta Sibbo kommuns intressen än Helsingfors stads framställning om inkorporering (gör)”. Samtidigt hoppas jag innerligt att hon själv tillsammans med de inflytelserika socialdemokrater hon nämner, lyckas övertyga sina partikamrater i Helsingforspolitiken. Hittills har få tagit avstånd från tvångsannekteringen, medan många öppet flaggat för, och somliga tyckt att man samtidigt kan införliva hela Sibbo med Helsingfors!


Svenska folkpartiet är känt för sin samarbetsvilja och samarbetsförmåga men det kan inte vara så att dessa ifrågasätts så fort en sfp:are uttrycker en klar och tydlig ståndpunkt. Samarbetsförmåga betyder ju inte att en part ständigt ger efter, utan snarare att man med ömsesidigt bevarad respekt kan vara av olika åsikt men ändå arbeta väl tillsammans.

Den iver som driver mig, och som Feldt-Ranta glädjande har noterat, handlar om att respektera laglighet och demokratiska principer.

Varken i fråga om Sibbo eller partipolitiken i Finland kan jag godkänna ett förfarande där den starkares rätt ensamt avgör.


Martina Harms-Aalto

riksdagskandidat, sfp, Nyland


På två stolar? (hbl 1.11)


Marit Feldt-Ranta är en driven politiker som har en besvärlig sits. Den sittande partisekreteraren i ett parti som driver en tvångsannektering av Sibbo blir tvungen att i relation till de svenska socialdemokraterna förfäkta en annan linje; där Sibbofrågan skulle skjutas fram till efter riksdagsvalet.

Det är svårt att tro att hon inte skulle ha förhandsinformerat sin chef, partiordförande Eero Heinäluoma, om det kontroversiella budskapet på FSD-kongressen och det är därför inte alls underligt att sdp-ordföranden gjorde sig oanträffbar för HBL på söndagen.

För på vilket sätt skulle han kunna kommentera det faktum att partisekreteraren nu blir tvungen att sitta på två stolar samtidigt, utan att han samtidigt skulle tvingas att helt köra över de svenska socialdemokraterna?

 

Allt detta är bra att minnas när vi nästa gång hör om hur de svenska avdelningarna i de andra partierna kan påverka och också sägs göra det.

Och precis som i frågan om studentsvenskan så blir det inte heller denna gång alla de goda intentionerna som avgör.


Och ännu för undvikande av eventuella missförstånd – det passar mer än väl att skjuta upp Sibbofrågan till efter valet – om man inte redan nu kan begrava den högst tvivelaktiga, fullständigt odemokratiska och eventuellt lagstridiga annekteringsplanen.


Martina Harms-Aalto

riksdagskandidat, sfp

Grankulla/Sibbo




(Ur tidskriften Martha) 

Det sägs att vi har det medieklimat vi förtjänar.

Att vi har underkastat oss att debattera just det som medierna för tillfället tycker att är intressant, enligt spelregler som gör att alla frågor, små eller stora, mycket hastigt uppfattas som färdigtuggade, inte längre intressanta, otrendiga. Jag är inte säker på att vi har bett om att få det journalistiska klimat som idag råder; snarast är det väl så att man som i så många andra sammanhang säger att det är marknadens lagar som råder. Basta.

Så skulle det ju inte behöva vara.

Men tendensen att avverka trendiga debatter snabbt och effektivt leder ofelbart till att frågeställningar som borde vara aktuella jämt, hamnar i skymundan, man tror att folk , läs: marknaden, ledsnar, inte orkar, inte bryr sig. En av de frågor som hotar gå detta öde till mötes torde vara lika aktuell i alla de nordiska länderna och kan sammanfattas enkelt:

Hur är det möjligt att barn i de nordiska länderna, som har världens bästa mödra- och barnrådgivning, som har tillgång till hälsovård, som har rätt till skolning, vars föräldrar är välskolade, som på så oerhört många sätt är priviligierade och inlemmade i flertalet system – hur är det möjligt att så många av dessa barn och unga mår så oerhört dåligt?

Jag avser naturligtvis inte barn som av olika orsaker har ett sämre utgångsläge på grund av svåra hemförhållanden eller bristande föräldraskap, utan de barn vars föräldrar har stabilt liv och som har valt att ha barn i sina liv. 

I den trendiga debatten talar man också mycket om tidsanvändning. Tid sägs vara en bristvara i dagens hektiska samhälle. Samtidigt betonas individualiteten nästan absurt mycket; ”Du har rätt till din egen tid”, ”det är kränkande att vara tvungen att ge upp sin kropp för graviditet och amning”, ”utveckla dig själv”, och så vidare i all oändlighet.

Alla som har barn vet att möjligheten till egen tid minskar till ett minimum när man sköter ett spädbarn, och frågan om hur mycket barnen tar upp av ens tid senare beror i hög grad på vilken vårdform man väljer. Oberoende av val kommer den egna tiden att vara kort, kanske obefintlig. Men det som skrämmer mig är utgångspunkten; det är klart att man skall ha barn, men de skall inte få ta så mycket av ens tid, de får inte hindra ett självförverkligande, de är mysigast att ha när de tar minst plats…

Många vuxna älskar Astrid Lindgrens sagor, som med rätta har kommit att forma flertalet nordiska barn. Men har vi glömt att ett av Lindgrens viktigaste budskap är att barn skall få vara barn?

Ett led i den utveckling som skrämmer mig är det fullständigt absurda klädmode som barn (och deras föräldrar) drabbas av idag, där man gör små vuxna pinuppor av flickor och klär små pojkar i obekväma och fula kläder för att de skall vara kopior av tonåringar. Det skrämmer mig att deras föräldrar tycker att varje tecken på självständighet och varje härmat vuxenbeteende är ett gott tecken. De tycker att det är härligt när sjuåringen går på disco, dansar tryckare och blir ihop, eller nioåringen stämmer träff med kompisarna ute på kvällen ”Tänk att de är så duktiga och självständiga”!

Tänk att jag dristar mig att tro att det inte alls är meningen att barn skall vara små vuxna, åtminstone inte för att snabbt komma ur vägen för sina föräldrar.

Tänk att jag tror att varje dag som barn är en dag av växande. Att varje dag där leken ännu är en möjlighet, fantasin ett skydd och en byggsten är en dag som inte är förlorad – utan precis tvärtom.

Tänk att jag faktiskt tror att det finns vuxna som idag förkortar sina barns barndom för sina egna syftens skull. Och det tycker jag att är fel.

Tid är en bristvara om man förlamas av klockans visare som obönhörligt rör sig framåt. Men tid är i ännu högre grad en fråga om prioriteringar, vad är verkligt viktigt för oss? Att ställa de frågorna i sitt eget liv är inte särdeles roligt, många är de plikter som inte går att undanröja ur schemat. Arbetslivets spelregler har i många fall avskaffats och ger småbarnsföräldrar huvudbry; man måste förtjäna till familjens uppehälle, men måste man också jobba övertid, vem skall man vara lojal med? Och vilken blir då modellen vi ger vidare till barnen – visst älskling älskar jag dig, men jag hinner inte lyssna på dig, läsa för dig, leka med dig?

Jag tror att vi i de nordiska länderna i vår strävan att vara effektiva, jämställda, konkurrenskraftiga och bäst har glömt att barn behöver sina föräldrar, mer än de behöver bli ishockeyproffs, balettdansöser, kunna engelska, spela flöjt eller dreja. Jag tror att vi behöver ge våra barn mera tid. Mera. Tid.

(Ur tidskriften Martha)

I en artikel om ungdomar i Sverige läste jag nyligen om den ökande individualismen. Hur det blir allt viktigare att man får odla sig själv och sin egen livsstil, och om hur ogärna man vill vara som andra. För många unga svenskar var det, enligt artikeln, närmast en mardröm att leva i en kärnfamilj, bo i radhus, köra farmarbil och knega på.

”Välfärdssamhället är inte längre en självklar synonym till trygghet – för många är det i stället en symbol för förtryck av individen.” stod det i artikeln (DV 2/2003). 

Jag reagerade inte genast, utan slöläste vidare, men på något sätt kom meningen om välfärdssamhället att ringa i mina öron, och en natt vaknade jag och insåg att här låg kärnan i ett resonemang som jag länge grubblat på.. 

Och samtidigt som jag drabbades av insikten om hur avslöjande artikeln är för hur en del människor tänker, samtidigt måste jag naturligtvis erinra mig om att Sverige och unga svenskar trots allt lever i ett annat land och ett annat kulturklimat än vårt eget. Folkhemmet, eller drömmen om det, har präglat Sverige sedan 50-talet, men också skapat ett samhälle där kontrollen och insynen är mycket stark. Och samtidigt som likriktningen är mycket stark, lever Sverige i en verklig och levande mångkultur som också formar och skapar frågor och problem.

Men också i Finland hör man ibland liknande resonemang, trots att vårt land har närmare till minnet av ofärdstider och en kortare historia av välfärd. Och min förundran tilltar; är det så enkelt att vi bara är gräsligt bortskämda – eller är det till och med så att välfärden när den blir tillräckligt institutionaliserad, upplevs som självklar och trubbar av sina mottagare. Och vad blir konsekvensen av allt detta? 

För rörelser som Marthaförbundet får odlandet av individualismen direkta konsekvenser. Kollektivism, och att jobba för ett gemensamt mål, utan personliga ambitioner, kommer inte högt upp på listan för det individuellt inriktade samhället. Varför skulle man jobba för det gemensamma när man kan syssla bara med sig själv och sin egen vinning?

Och ändå ser vi, decennium efter decennium, hur just det kollektiva och rörelser som vår, skapar mötesplatser, debattforum, samarbetsprojekt, lokala och ibland globala insatser. Vi ser hur gemensamma krafter kan ta sig an både mycket små och riktigt stora frågor, och vi ser frukterna av detta gemensamma arbete i samfund och samhälle. 

Jag önskar och hoppas få rätt i min förutsägelse att vi efter ännu en tid av extrem individualism, kommer att få se en återgång till uppskattning av det gemensamma. Utan att gå till ytterligheter som när en forna minister sa att vi skall ”älska våra skatter”, och väl medveten om att det finns mekanismer också i välfärdssamhällets uppbyggnad som bromsar utvecklingen, kan man kanske ändå säga att ETT mått på civilisation måste vara hur ett samhälle tar hand om sina svagaste. Ett annat att man fortfarande är mån om att också ens nästa har det bra. 

Kan vi dra vårt strå till stacken?



(Ur tidskriften Martha)

Små beslut – och stora

När Marthaförbundets centralstyrelse samlades till strategidag härförleden så talade vi bland annat om vardagen; om hur vardagen kan vara antingen motig och tung och en lång transportsträcka till följande helg – eller om hur den å andra sidan kunde och kan vara meningsfull och hanterlig, den del av livet som behöver värnas betydligt mer än de så upphaussade veckosluten.

Marthaförbundet har under hela sin 105-åriga historia ju arbetat hårt för att förmedla just den insikten, och samtidigt förmedla de kunskaper som gör att vardagsarbetet kan löpa smidigare och på alla sätt vettigare. För det budskapet och de konkreta kunskaperna är vi både kända och uppskattade. Samtidigt ser vi att många människor idag inte nås av det vi kan ge. Tiden räcker inte till för att engagera sig i någon som helst fritidsverksamhet. Att klara sig genom varje dag är en kamp med klockan. För andra är tiden en annan sorts fiende; det finns för mycket av den och den måste bekämpas minut för minut, utan att en enda sekund känns meningsfull och tanken på vardagen som livets egentliga salt känns närmast hånfull.

I somras fattade jag själv ett beslut som är mycket litet och inte alls högtidligt men som får ringar på vattnet. Jag beslutade att jag skulle glädja mig över någonting som jag uppfattar som självklart, helst varje dag. Börja se mig omkring och njuta av det sköna i det lilla och obetydliga. Vara tacksam för allt som gör min vardag mer lätthanterlig. Känna – och känna efter.

Att gå barfota i gräset. Att ha en skön säng. Att få ett vänligt mejl. Att skratta riktigt högt. Att göra någon glad. Att vara hygglig mot en medbilist. Att smeka en sömnig barnakind. Att ha möjlighet att lyssna på fin musik, så högt man vill, ensam. Att ha en diskmaskin. Att det finns släktingar som kan vara resurspersoner i ens familj. För att inte tala om att leva i ett land där det är fred, ha mat och kläder, kunna utbilda sig, få vård. Men om man alltså skall hålla sig till det som är litet och gripbarare så är det i det lilla formatet man måste njuta. En kopp kaffe. Ett glas vin. En smekning. Ett uppmuntrande ord. Glass. Basilika. Kantareller. Rachmaninov. Sting. Tomas Tranströmer. Gudbarn. Sol på morgonen. Smaka på allt med samma intensitet. Njuta.

Och så är det det där med min tvättmaskin. Jag smyger ner i mitt hjälpkök och klappar den vänligt. Min farmor, som strax skall fylla 97 år, hade - och har - fem barn, men ingen tvättmaskin. När barnen var små fanns vattnet på gården och det var kallt.

Insikten när jag en morgon knotade något över min familjs bykmängder var rätt klar. Det var ett orättmätigt gnällande för det är ju maskinen som gör jobbet. Helt och hållet. Så nu klappar jag min tvättmaskin och gnölar aldrig mer.

När klappade du din tvättmaskin senast?


 (avskedstal Marthaförbundet maj 2005)


När jag tog emot ordförandeklubban för Marthaförbundet för åtta år sedan så visste jag nog inte vad jag gjorde. Jag kände naturligtvis till den rörelse som jag redan själv var medlem i, men visste föga om den samhällsbärande uppgift som marthorna har haft under olika tidsepoker. Att ha privilegiet att tillsammans med andra staka ut vad dessa samhällsbärande uppgifter skulle vara idag har varit lärorikt, intressant och omstörtande. Det är min fasta övertygelse att vårt förbund kan och skall överleva och blomstra genom att ständigt vara i förnyelse medan vi stadigt står på den grund som varit vår från början. Den grunden handlar om vardagslivets villkor och hur man skall göra livet hanterligt. Den handlar också om behovet av gemenskap och om att föra kunskap vidare. MEN; Bara genom att ifrågasätta sin bevekelse kan man motivera den trovärdigt. Bara genom att fråga oss vilken vår plats är i dagens samhälle kan vi skapa den plattform som vi behöver för att kunna verka bland kvinnor och i familjer

Marthaförbundet, liksom alla medborgarorganisationer, kommer att fortsätta att känna av behovet av förnyelse och positionering i en föränderlig värld. Förr räckte det kanske med att man beslöt sig för att arbeta för ETT gott ändamål – men det gör det definitivt inte längre. Världen förändras blixtsnabbt och i farten gäller det att inte förblindas. Samtidigt som man måste hitta på nya sätt att verka och att synas, måste man ständigt erinra sig rötterna. Utan rötterna, ingen tillväxt.

Därför; och det borde inte behöva sägas ens, därför är det viktigt att lyssna noga nära marken där man hör rötterna tala. Också om man inte alltid gör som de viskar så är man medveten om vad som sägs…

Även om jag inte visste vad jag gjorde när jag tog emot klubban så har jag inte ångrat mig. Visst har det funnits stunder av vankelmod eller ängslan. Någon enstaka gång har modet svikit, och uppförsbacken känts mycket tung. Någon gång har ansvaret blivit ensamt att bära. Och ofta skulle jag gärna ha sprungit snabbare, men tålamod är en dygd och mer tid ger mer eftertanke.

Om jag vill be er besinna något idag med tanke på framtiden så skulle jag kunna försöka sammafatta det i två punkter.

Den första är att livet är för kort för tråkiga möten. Varhelst ni är aktiva har ni rätt att av era ledare förvänta er och kräva möten som är en intellektuell utmaning, en kreativ dusch och med god tur i god och vänskaplig anda. Ge er inte med mindre än så.

Den andra är ännu viktigare: Organisationslivet och Svenskfinland och martharörelsen behöver beslutsamhet. Var inte rädda för att fatta fel beslut.

Det enda som är riktigt farligt är att inte fatta några beslut alls.

Det skulle vara lögn att säga att jag inte är vemodig idag. Inga fler lördagar på Lönnrotsgatan. Färre samtal från kansliet. Färre nätter när man måste vakna, tända lampan och skriva upp en idé för att den säkert skall finnas kvar nästa morgon. Färre kära möten med marthor runt om i landet. Mindre inflytande. Ingen makt.

Men bästa alla, allt har sin tid.

Därför är det dags att om en stund ge klubban vidare. I förvissning om att vi är och förblir en rörelse i tiden.

I ständig rörelse.